Disis

ibland är det svårt att leva.
det är dom här "djupa" lugna dagarna som får tankarna att sväva i sinnet.
tankarna om livet, döden....

man funderar på hur man uppfattas av andra.
funderingar över vad man gör för fel, om man gör fel? är jag sämre än andra?

Jag saknar närhet, två kroppar sammanflätande i ett moln av dofter, svett och kärlek.
jag saknar det så fruktansvärt mycket.

hade velat ha dig här nu. dra mig upp ur mitt Djupa, lugna jag och ge mig lite livskvalité.
jag klarar inte av att vara ensam...
det spelar ingen roll om jag är med familjen eller med vänner, det är (som det känns just nu) ett tidsfördriv, för att göra den meningslösa väntan lite mindre meingslös... längtan efter dig.

Just nu betyder en kram så mycket, eller att någon tar tag i min hand, rör vid mitt hår, eller bara uttalar mitt namn och kollar mig i ögonen.

Få mig att känna mig synlig, levande.....

jag vet inte alls vad jag vill göra just nu, vad jag vill jobba med,,, egentligen vill jag inte jobba,,, jag vill bara sjunka ner i min mjuka säng och sova. sen vill jag att du väcker mig, håller om mig, ta mig tillbaka dit där jag svävar.
lev med mig i vårat paradis.

Jag är inte ledsen, jag gråter inte, jag är bara djup, och lugn,,, och jag hatar det. det är slöseri på tid. jag är inte den som är lugn och ensam. du vet det.

vad hände med mig när jag träffade dig? raka motsattser.
jag- sprallig, full av enrgi, glad och full av styrka...
Du- lugn, trygg, sansad...

det var tufft i början, då du ville ta ned mig på jorden. Du drog ned mig i ditt knä och kyste mig långsamt "lugna ned dig älskling" viskade du i mitt öra...

Nu är jag här, lugn, och jag känner inte mig själv så som ja gjorde då. vem är jag nu? vart är den spralliga lilla galningen?

Denna ensamheten, egen lägenhet, ett liv som egentligen bara fungerar när du är här, när det är vi två.
men när du inte är hemma, vem är jag då? vem har jag då?
vem saknar mig när jag en kväll inte kommer hem? vem vet vad jag gör och hur jag mår? vem vet att jag lever?

Det är plågsamt att bo så långt hemmifrån när man är så här ung.

jag behöver min trygghet, min uppmärksamhet och min frihet... Men just nu känns det som att jag tvingas att vara mycket äldre än vad jag egentligen är och klarar av att vara.

när jag är hemma där jag hör hemma, känns allt så bra...

men när jag är hemma, där jag egentligen inte borde vara ensam, så blir allt så lugnt, obehagligt lugnt och fruktansvärt djupt.

det dyker upp tankar i min hjärna, sådanna tankar som inte är hälsosamma att tänkas. det är jag, jag jag,,,
bara jag.

En telefon, kan aldrig ge den kontakten man hehöver.

jag känner mig som en författare, i min hjärna är det en lång känslosam roman om mig själv, ensamheten och saknaden. ibland funderar jag på att printa ut det jag har i hjärnan och få ned det i ord.

Men ja tvivlar på att jag klarar av det,,, precis som ja inte klarar av allt annat.

tyck inte synd om mig, det är inte det jag vill. jag vill bara få ut det, känna mig mindre ensam,,,,
jag har endast varit hemma i 2 timmar, men så fort man kliver på tåget och är på väg tillbaka till ensamheten.. 6 och en halv timme ifrån de man älskar så kastas man genast tillbaka till de självömkande tankegångarna.

jag älskar er familjen, och jag älskar även mannen som jag ska skaffa en egen familj med!
Jim, nu vill jag att du kommer hem! jag behöver dig.

/Överlevande